Euclid alone has looked on Beauty bare
Let all who prate of Beauty hold their peace,
And lay them prone upon the earth and cease
To ponder on themselves, the while they stare
At nothing, intricately drawn nowhere
In shapes of shifting lineage; let geese
Gabble and hiss, but heroes seek release
From dusty bondage into luminous air.

O blinding hour – – O holy terrible day,
When first the shaft into his vision shone
Of light anatomized! Euclid alone
Has looked on Beauty bare. Fortunate they
Who, though once only and then but far away,
Have heard her massive sandal set on stone.

[Edna St. Vincent Millay, 1920]

/////////

Bertrand Russell expressed his sense of mathematical beauty in these words:

Mathematics, rightly viewed, possesses not only truth, but supreme beauty—a beauty cold and austere, like that of sculpture, without appeal to any part of our weaker nature, without the gorgeous trappings of painting or music, yet sublimely pure, and capable of a stern perfection such as only the greatest art can show.

The true spirit of delight, the exaltation, the sense of being more than Man, which is the touchstone of the highest excellence, is to be found in mathematics as surely as in poetry.

/////////

Endast inom matematiken
erfar människan en känska av att sväva i rymden;
hennes ängslan gäller att falla ned.

Ehuru matematiken är en del av våra tankar,
låter den sig icke påverkas
och icke talas till rätta.

Den matematiska kalkylen fortskrider obönhörligt efter reglerna;
om resultatet icke behagar oss
kan vi glömma det,
men vi kan aldrig ändra på det.

Detta är matematikens tvångsmässiga natur.

Den matematiska kalkylen bygger upp sig själv efter reglerna,
den vidgar ut sig,
den drar konsekvenserna av sig själv;

vi kan lämnas i okunnighet om dessa konsekvenser,
men vi kan icke göra någonting åt dem.

Den matematiska kalkylen spinner en underbar spindelväv,
högt över död och avgrunder,
vars trådar löper ut och löper samman i en rymd utan gräns.

Detta är matematikens höga rena omänsklighet.

På denna spindelvävsstege klättrar människan mot himmelen.
Månen och stjärnorna fångar hon i sin fjärilshåv.
Rund och glödande lyser månen i håvens botten,
stjärnornas silverfiskar kastar sin mjölk.

Rakt upp i det svarta djupet klättrar klättraren.
Under honom glimmar en mareld av stjärnljus;
stegen sviktar i en kosmisk vind.
O ingenting finnes som är likt denna svindel!

Ju högre han klättrar dess mindre blir han.
En dag när luften är fylld av solrök och vallflickors rop,
är han alldeles försvunnen.

[Willy Kyrklund: Mästaren Ma, s. 30-32]