Slakten på den allmänna välfärden
///////
This page is a sub-page of our page on Att skapa ansvarsfrihet genom att anklaga andra.
///////
Related KMR pages:
• Creating lack of liability by blaming others
• Permission to Steal: Revealing the Roots of Corporate Scandal
• The Corporation: The Pathological Pursuit of Profit and Power
///////
Nyckelbegrepp:
• Funktionell dumhet: En stor efterfrågan inom många företag
• Ansvarsfrihet
• Inkompetens
• Agnotologi = Kulturell produktion av ignorans
In English:
///////
Böcker:
• Vårt förakt för svaghet, av Harald Ofstad, Karneval, 2012 (1972)
• Lisa H. Newton: Permission to steal – revealing the roots of corporate scandal, Blackwell Publishing, 2006
Långa citat från dessa böcker finns i slutet av denna sida.
///////
Other relevant sources of information:
• Plundering The Public Sector: How New Labour are letting consultants run off with £70 billion of our money, by David Craig and Richard Brooks, Constable, London, 2006.
• The Shock Doctrine: The Rise of Disaster-Capitalism, by Naomi Klein, 2007.
• Socialism for the rich and capitalism for the poor
• De femton största skatteparadisen
• Mossak-Fonzeca skandalen
• Världsledare i jätteläcka om skatteparadis: ”Skuggvärld som vi inte känner till”
• Strukturförändring och investering i hälso- och sjukvården– lärdomar från exemplet NKS. Slutbetänkande av Utredningen om offentlig-privat samverkan, styrning och kontroll, Statens Offentliga Utredningar, Stockholm 2020, SOU 2020:15.
• Kleptopia – How dirty money is conquering the world by Tom Burgis, 2020.
///////
US Tech Companies Hoard Billions In Tax Havens:
///////
Aktiebovlagen:
Corporate Social “Responsibility”: Aktiebovlagens underliggande etik:
Genomför ett lagbrott om och endast om
böterna för lagbrottet gånger risken för upptäckt
är mindre än vinsten av att genomföra lagbrottet.
Det handlar inte om etik. Det handlar om “cost/benefit” analys.
Too big to jail:
They say that patriotism is the last refuge
to which a scoundrel clings.
Steal a little and they throw you in jail,
steal a lot and they make you king.
There’s only one step down from here baby,
it’s called the land of permanent bliss.
What’s a sweetheart like you
doooin’ in a dump like this.
[Bob Dylan: Sweetheart like you / Infidels, 1983]
///////
Den globala bank(rutt)okratin:
Jaga de laglydiga småkunderna – för att kunna skydda storkundsförbrytarna.
• Stäng av oligarkernas svenska tvättomat
Det kommer mera:
• SEB får miljardböter för penningtvätt, Dagens Nyheter/Ekonomi 26 juni 2020.
Aktiebovlagen i verksamhet:
SEB:s aktiekurs steg efter beskedet. Den är nu upp 4,6 procent under dagen.
Nu hoppas vi bara att inte den amerikanska finansinspektionen börjar utreda detta.
För i så fall kommer aktiekursen att sjunka igen.
///////
Från välfärd till värdebaserad vård: Moderaterna och slakten på den allmänna välfärden:
Filippa Reinfeldt och Iréne Svenonius och Jan Svenonius:
Vårdval Stockholm: “Hellre rik och lite krasslig – än fattig och mycket sjuk.”
Värdebaserad vård:
Ju mer du är värd
desto bättre vård ska du ha
– “because you’re worth it!”
[Boston Consulting Group]
Flippa Reinfeldt
Vårdkval Stockholm = Vård(företags)val Stockhom = Patientkval Stockholm:
Har du råd
får du vård.
///////
Elevval Stockholm = Fri(skole)dragningsrätt på elever =
= rätten att välja bort elever som är “problematiska”
dvs elever som kräver mer resurser än de “oproblematiska.”
• Barbara Bergström gör guld av segregationen
• Så går det när skolan får vara en marknad.
• Skolprofilerna: ”Dödsstöt för en demokratisk och öppen skola”.
• Elever ska inte vara affärshemligheter
• Friskolorna vill mörka en PR-katastrof
• Föraktet för kunskapen om den svenska skolan
///////
• Är du anställningsbar lille vän – eller är du funktionskodad?
///////
“Never waste a good crisis”
[Winston Churchill]
Jan Svenonius är gift med Iréne Svenonius som är finanslandstingsråd och chef för Region Stockholm. Efter att ha dömts för sin del i det olagliga bortslumpandet av Tibble gymnasium 2006, belönades han två år senare med jobbet som sin hustrus förhandlingspartner när Nya Karolinska gjordes till världens 13:e dyraste byggnad och det överlägset mest dysfunktionella sjukhuset i Sverige.
Svenonius & Svenonius är viktiga kuggar i moderaternas privatiseringsstrategi och de kommer, liksom tidigare Filippa Reinfeldt och Göran Hägglund, att rikligen belönas för sina strategiskt viktiga insatser i den mycket lönsamma slakten på den allmänna välfärden.
De 600 läkare och sjuksköterskor som Iréne Svenonius varslade i december 2019 kommer naturligtvis även de att få sin belöning i form av mycket välbetalda jobb inom den “värdebaserade vården” när coronan lugnat sig lite så småningom.
Entreprenadformer och offentlig-privat samverkan (SOU 2020:15)
5.3 Val av ersättningsform
Valet av ersättningsform har betydelse för entreprenörens incitament att hantera projektets resurser effektivt samt för riskfördelningen mellan beställare och entreprenör. Tillsammans påverkar detta beställarens totalkostnad för projektet. Det finns i grunden två ersättningsmodeller, fast pris och rörligt arvode(VTI, 2007a).
Fast pris innebär att entreprenören får den ersättning som avtalats efter upphandling oavsett hur stora kostnaderna för projektet är, under förutsättning att det underlag som upphandlingen baserats på är korrekt. Visar det sig att det finns brister i underlaget har entreprenören rätt till ytterligare ersättning. Med fast pris skapas starka incitament för entreprenören att hålla kostnader på en låg nivå. Varje besparing leder till bättre resultat vad gäller såväl materialåtgång som nedlagd arbetstid. Fastprisersättning leder därmed till mycket stark kostnadskontroll. Däremot bär entreprenören risken för oväntade händelser och får bära dessa kostnader. Vilket entreprenören kräver en riskpremie för i anbudet. Under förutsättning att eventuella besparingar i projektet inte påverkar kvaliteten negativt påverkar fast-prisersättning kostnadseffektiviteten i projektet positivt.
Rörligt arvode innebär att det är den faktiskt upparbetade kostnaden som ligger till grund för ersättningen. Beställaren ersätter entreprenören för kostnader för material, arbetstid m.m. samt ett entreprenörsarvode. Denna ersättningsmodell ger varken fokus på kostnadskontroll eller kostnadseffektivitet. Entreprenören löper ingen risk om projektet fördyras eller försenas och har därför svaga incitament att göra större ansträngningar för att hålla kostnaderna nere. Att entreprenören inte tar någon risk innebär å andra sidan att anbuden inte innehåller någon riskpremie.
En utveckling av löpande arvode är incitamentsavtal. Det är en mellanform av fast ersättning och rörligt arvode. Ett sådant avtal innebär att beställare och entreprenör avtalar om riktkostnad som är en uppskattning av slutkostnaden för projektet. Vanligen ändras riktkostnaden om vid större förändringar och tilläggsarbeten. Avviker slutkostnaden för projektet från riktkostnaden delar uppdragsgivaren och entreprenören på kostnadsökningar och besparingar enligt avtalad fördelning. Det innebär att det finns en del risk kvar hos beställaren och att entreprenören inte tar fulla konsekvenser av konstandsöverskridanden.
Ska vi gissa vilken ersättningsmodell som Svenonius & Svenonius valde för det dysfunktionella sjukhuset NKS? Denna modell fick upp kostnaderna för NKS från en ursprunglig uppskattning på 14 miljarder kronor till den nuvarande uppskattningen på 61,5 miljarder kronor. NKS är för närvarande världens 13:e dyraste byggnad.
Bra jobbat, Jan och Iréne!
///////
Från rätten till bostad – till bostadsrätten:
Hyresgäster och ohyresgäster:
Hyresgästerna: de goda fienderna:
Jaga hyresgästerna för att värna om subventionerna för ohyresgästerna
Finans- och bostadsmarknadsminister Per Bolund
///////
Från löntagarfonder till låntagarfonder:
Låntagarfonder fungerar Allra bäst – eller hur Thomas Bodström?
///////
Moderaternas övergripande strategi: Capital punishment of the public sector:
1) Sänk skatterna med hjälp av ständiga “jobbskatteavdrag”
så att all skattefinansierad verksamhet fungerar sämre och sämre.
2) Sätt in “tänkande stridsvagnar” (think-tanks) för att klaga på det höga skattetrycket
och pumpa ut budskapet att all publik verksamhet fungerar sämre än privat.
3) Använd “tankesmedjor” för att trumma in “arbetslinjen”: Arbete ger frihet!
4) När smärtgränsen för publik verksamhet till sist är uppnådd:
privatisera verksamheten med hjälp av (samhälls)riskkapitalister.
5) Gör verksamheten ännu sämre
och slussa de ökande (skattefinansierade) överskotten till skatteparadisen.
6) Inkassera din belöning i form av ett högavlönat arbete i något av dina sponsorföretag.
Ulf Konsumistersson: Lika möjligheter för alla (som har råd)
///////
EU-kommissionens förslag om det europeiska “återhämtningsprogrammet” från corona som egentligen handlar om att rädda euron:
• EU:s coronastöd en dimridå – för att rädda euron
I den föreslagna återhämtningsstrategin från EU kommissionen
finns INGENTING om de enorma privata förmögenheter som finns i alla EU-länder –
och speciellt i sydeuropa där efterlevnaden av skattelagarna är MYCKET svagare än i norr.
Den föreslagna strategin från “de slösaktiga” (med andras pengar)
verkar vara att “ta pengarna där man kan”,
dvs från laglydiga skattebetalare i norr.
Idag äger en procent av jordens befolkning mer än hälften av jordens resurser.
Men ta det lugnt – det finns mycket mer att hämta.
• 2015: 80 personer äger mer än hälften av världens befolkning. Gapet mellan världens rikaste och fattigaste fortsätter att öka, visar en ny rapport från hjälporganisationen Oxfam
(januari 2015).
• 2017: Åtta män äger mer än hälften av världens befolkning. Gapet mellan världens rikaste och fattigaste fortsätter att öka, visar en ny rapport från hjälporganisationen Oxfam
(januari 2017). Vi är framme vid kvartsfinalen i Världsmästerskapet i Ägande.
Det handlar om:
Den semi-socialistiska ekonomin:
Staten och Kapitalet sitter INTE i samma båt.
Kapitalet sitter i VINST-båten
och Staten sitter i SKULD-båten.
När VINSTERNA ska fördelas
är samhällsriskkapitalisterna de snålaste bland moderater
och “vi” är lika med “vi som har pengar”
dvs vi som har hemliga utlandskonton i skatteparadisen.
När SKULDERNA ska fördelas
är samhällsriskkapitalisterna de generösaste bland socialister
och “vi” är lika med “vi som inte har pengar”
dvs vi som inte har hemliga utlandskonton i skatteparadisen.
///////
Tidslinje för den lönsamma slakten av den allmänna välfärden:
2018:
• Stockholmsvården är en borgerlig katastrofzon
• Konsulternas och korruptionens parti
• Marknaden skiter faktiskt i de sjuka
• Toppmoderaten måste få sparken för Nya Karolinska
• Dödens väntrum är deras affärsidé
• Jan Svenonius fick NKS-jobb trots lagbrott
• Iréne Svenonius: politikens kejsar Nero
• Moderaterna och Nya Karolinska är siamesiska tvillingar
• Vårdens nya överklass struntar i patienterna
2019:
• Vem är det som inte tar hand om våra äldre?
• Svenska kapitalister är världens lataste
• Hyrpersonal håller på att knäcka svensk vård
• Varning för fler Nya Karolinska ute i landet
• Konsulterna: Sjuka affärer på Nya Karolinska
• Kapitalet har aldrig haft så mycket makt
• Nya Karolinska-haveriet sprids som en sjukdom
• 54 vårdare på ett halvår – det är ren misshandel
• ”Välfärd bör lyda under offentlighetsprincipen”
• Någon bör skaka galler efter NKS
• Så tjänar Moderaterna på att förstöra vården
2020:
• ”Att vara vänster är att veta vad höger är”
• Vissa blir rika av försämrad vård
• Pandemiplaner saknar krav på skyddsutrustning
• Vårdhjältar i dag – uppsagda i morgon
• Bristerna inom äldrevården beror på politiska val
• Det Reinfeldt gjort borde vara olagligt
• Med Svenonius blir det fler nationella nödlägen
• Malmö lärde av Stockholms dödliga misstag
• Vi mötte tyvärr inte corona tillsammans
• Ett knapptryckarkompani som avskyr att ta ansvar
• Marknaden löste inte våra problem
• Moderater spårar dina sexpartners – men inte coronasmittade
• Visst kan ekonomin gå som tåget efter krisen
• Kristerssons självbild lurar inget vårdbiträde
• Slottner, tomma ord om äldreomsorgen
• Nu måste vi börja bekämpa rikedom
• Gunnar Wetterberg: Desperationen lyser igenom, Liberalerna
• Svenonius beredskap räckte bara i fyra dagar
• Moderaterna flyr sitt ansvar i krisen igen
• Överläkaren om hur vården prioriterar: det är en lögn
• S har anammat högerns mytologi
• Moderaterna bygger problem, inte lösningar
• Stockholm är en pinsam snyltare
• Stockholmarna behöver paus från Svenonius
///////
/////// Citat från Ofstad: Vårt Förakt För Svaghet (2012, sid 25):
Avsikten med denna studie är inte att analysera orsakerna till att nazisterna fick makten i Tyskland, eller maktövertagandets följder för det kulturella och politiska livet i landet. Den är inte heller att redogöra för hur nazisterna for fram mot andra länder och folk eller mot de tyskar som vågade stå dem emot. Om detta finns en omfattande litteratur. Vad jag vill är att tränga in i det som de kallade sin världsåskådning, analysera de värderingar och normer och de uppfattningar av fakta som jämte deras identifikationer och psykologiska motivationer bildade den livsinställning som låg till grund för deras handlingar. Jag ska analysera deras mentalitet – deras ideologi.
När vi talar om nazism tänker vi först och främst på tyskarnas utrotning av judarna och på deras övriga folkmord – alltså på deras förbrytelser. Det var dessa handlingar som slutligen lyckades uppröra de flesta av oss – tvärsöver livsåskådning och politiska sympatier. Men detta bör inte förleda oss att tro att det inte finns skäl att tala om nazism så länge sådana kriminella handlingar inte begås. Tror vi det är vi inne på ett lika ödesdigert felspår som det vi idag anser att västmakterna hade slagit in på i sin politik gentemot den expanderande nazismen i Tyskland.
[…]
Nazisternas idéer och attityder var av avgörande betydelse. Icke desto mindre har forskningen på detta område blivit försummad i jämförelse med utforskandet av deras förbrytelser. Är en av anledningarna till det att vi – kanske omedvetet – tror att det är lättare att se nazismen som något främmande om vi talar om nazisternas folkmord än om vi talar om deras ideologi? Det är inte omöjligt.
Det är i varje fall alldeles klart att om vi börjar granska ideologin så blir avståndet mindre; vi tvingas inse att nazismen var ett extremt – och abnormt – uttryck för tendenser som vi icke-tyskar ingalunda kan svära oss fria från. Jag tänker då inte bara på alla stater som praktiserar diktatur och brutalitet, terror och förtryck på samma sätt som de tyska nazisterna gjorde. Jag tänker generellt på de livsåskådningar som hyllar “tuffhet”, “manlighet” och våld, och som djupast av allt föraktar svaghet och hjälplöshet. Ty förakt för svaghet – eller rättare, det som nazisterna betraktade som svaghet – är just nazismens kärna.
/////// Slut på citatet från Ofstad: Vårt Förakt För Svaghet
///////
/////// Citat från Ofstad: Vårt Förakt För Svaghet (2012, sid 238):
USA och EEC
Även om Sverige lyckades hålla sig utanför sista världskriget och därför inte heller – som Danmark och Norge) – kom med i Nato, så är det inget tvivel om att stora delar av den svenska befolkningen betraktar USA som den verkliga beskyddaren av “demokratins och frihetens sak”. Kanske de är ovilliga att säga det – det är ju comme il faut att kritisera USA:s utrikespolitik – men i känsla och handling finns det en stark identifikation.
Det kunde ha varit all right om USA var svagt, om det till exempel hade varit en av de undertryckta staterna i Latinamerika. Men i och med att USA är världens starkaste krigsmakt kan vi inte annat än att ta skada till själen. Ty det är bara rent ytligt som identifikationen bygger på att vi ser USA som frihetens förkämpe. Det är alldeles absurt att tro att vi skulle hysa samma beundran för USA om vi i morgon fann att det hade skrumpnat ihop till en stat av Smålands storlek. Nej, identifikationen bygger först och främst på att USA är världens starkaste industri- och militärstat och att USA spelade en avgörande roll i det senaste kriget. Det är för makten vi har respekt.
Vårt prat om USA:s frihet och demokrati verkar som en sockerglasyr som hindrar oss att känna smaken av det som vi i själva verket är ute efter. Därför stärker identifikationen med USA vår benägenhet att beundra makten. Det hela påminner om den uppfostran till nazism som vissa religioner har praktiserat när de har lärt oss att vi ska älska Gud för att han är allsmäktig och kan göra oss till mindre än stoft om det roar honom. På samma sätt som det skulle vara både mera moraliskt och själsligt sundare att tro på en god Gud, även om han var svag och inte kunde göra så mycket till eller från, så skulle det vara bättre för oss om vi först och främst identifierade oss – också i handling – med bra stater, även om de var svaga.
Norges medlemskap i Nato och tacksamheten för USA:s krigsinsats har lett till att den officiella norska kritiken av USA:s utrikespolitiska brutalitet har varit svag och undfallande. På denna punkt har Sverige varit mycket modigare och självständigare. Utmärkt.
Men man undrar ändå om protesten inte först och främst har tjänat till att upprätthålla en idealistisk bild av Sverige, så att vi med bättre samvete har kunnat fortsätta att inkassera fördelarna av vårt förhållande till USA? Och om så är – vad blir då egentligen skillnaden mellan norsk och svensk politik, annat än att den svenska är finare på utsidan?
Sverige har förklarat sig inte kunna bli medlem av EEC på grund av att medlemskap inte är förenligt med svensk neutralitetspolitik. EEC syftar ju som bekant till att samordna medlemsstaternas utrikes- och försvarspolitik (i nära samarbete med Nato).
Efter den norska folkomröstningens nej till EEC blir inte heller Norge medlem. Men de starka ekonomiska intressen som i båda länderna önskar ett medlemskap och den relativt isolerade ställning vi hamnar i kan komma att medföra att våra avtal med EEC småningom kommer att täcka ett förhållande som i realiteten inte skiljer sig nämnvärt från medlemskap. Därmed ska också Sverige och Norge dras in i ett nät där de ekonomiskt starkaste suger ut de svagare, ty också de mest demokratiska avtal kommer i handling att tolkas så att de först och främst tjänar de ekonomiskt starkaste. De svaga kommer att krossas eller i alla fall få sitt ekorrhjul konstruerat av de andra.
Identifikation med makt och förakt för svaghet
Det urval som hela tiden försiggår inom samhället, det kapitalistiska systemet, vårt förhållande till USA och strävandena att få ut så många fördelar som möjligt av EEC, allt detta bidrar till att befästa vår identifikation med makt. Identifikationen uttrycks inte i ord. Orden är demokratiska och acceptabla, men identifikationen uttrycks i våra handlingar och underlåtelser och i våra institutioner. Som ett sammadrag kan vi tala om en ökande grad av institutions- och handlingsgrundad identifikation med makt.
Byråkratiseringen och expertinflytandet leder också till en för tidig fastlåsning av beslutsprocessen. Ett avgörande träffas ofta i och med valet av dem som ska sitta i en viss kommitté, så som valet av en professor ofta träffas i och med valet av sakkunniga. Efter hand som utredningsarbetet fortskrider låses alternativen mer och mer, en allt skarpare gräns dras mellan relevanta och icke-relevanta hänsyn, och när saken når fram till de instanser som lagligt sett har beslutsmyndighet har beslutet i själva verket redan fattats.
Ett samhälles grad av demokrati är vidare en funktion av hur sakliga val folket träffar, hur klart man har för sig vad man vill och vilka politiska medel som kan föra till målets förverkligande.
Jag vågar inte hysa någon bestämd åsikt om huruvida saklighetsnivån stiger eller sjunker, men monpoliseringen av massmedia och de starka effekterna på de politiskt verkligt kontroversiella områdena gynnar inte sakligheten.
Enligt sin idé och egen uppfattning är de politiska partierna ett demokratiskt instrument. Men småningom har de utvecklats till partimaskiner med stor makt, och det blir svårt att välja representanter som inte har partiets välsignelse. Dessutom blir partiets målsättning mer och mer att bevara eller förvärva makt, medan de kontroversiella frågorna skjuts i bakgrgunden.
Därtill kommer att politikerna i hög grad spelar en politikerroll som leder till att värderingarna blir av en viss art, oavsett vad man lovade väljarna under valkampanjen. Politikerrollen tjänar som vågbrytare. Den har sina egna lagar och sin egen dynamik. Efter en tids erfarenhet av detta tar väljaren valet mindre högtidligt. Det blir också för honom en roll som ska spelas med vissa års mellanrum, men av vilken han inte väntar sig så mycket.
Oppositionens möjligheter att göra sig gällande har också ändrats i de västliga demokratierna. De makthavandes maktöverlägsenhet är så stor att de ofta kan negligera oppositionen, som vi har sett att USA:s presidenter i stor utsträckning har negligerat motståndet mot Vietnamkriget. Till och med när en demonstration omfattar en hög procent av folket kan makthavarna låta bli att ta hänsyn till den. Demonstration och opposition får funktionen, inte av demokratiska yttringar, utan av bevis för att demonstrationer tillåts, av bevis på makthavarnas tolerans.
Härtill kommer också något annat och djupare liggande, som ofta minskar vår förmåga att förändra samhället. Samhället formar oss nämligen så att många av oss trivs i samhället sådant det är. Vi utrustas med behov och värderingar som gör att vi finner oss till rätta. Men konsekvensen av detta är att man inte får den distans till samhället som är en förutsättning för att kunna betrakta det utifrån och föreställa sig att det kunde vara annorlunda. Ja, påverkan kan gå så djupt att samhället bestämmer ens identitet – bestämmer vem man anser sig vara. Slutligen kan det komma därhän att man känner sig som sig själv bara när man accepterar samhället och arbetar inom dess ram, medan man känner sig främmande när man ställer sig utanför samhället och kritiserar det. I så fall har samhället kastrerat en.
De tendenser jag har nämnt är antidemokratiska. De visar att folkets makt minskar, men de är inte i och för sig nazistiska. Men en antidemokratisk utveckling kan bereda jordmånen för extrema ideologier av nazistisk typ, emedan läran om elitens rätt appellerar till den minoritet som drar mest fördel av samhällssystemet. Och på detta område gäller Bibelns princip om att den som har, honom skall varda givet, ty den som har makt får ofta också pengar (och omvänt). Har man pengar och makt har man tillgång till de värden som samhället bjuder. Trots allt prat om demokrati och social jämlikhet kan utvecklingen leda till en allt skarpare gräns mellan dem som lever på solsidan och dem som lever på skuggsidan. Mat har kanske alla, men skillnaden mellan värdeeliten och värdeproletariatet växer.
Att man lever som elit innebär inte att man betraktar sig som elit. Men i längden behöver man något slags rationalisering som kan lätta skuldkänslan. Att tala om blått blod eller bättre ras går inte, men hur är det med kristendomens idé om att man har nyttjat sitt pund bättre än andra? Den är väl inte så dum?
Bakom den demokratiska fasaden har ett nazistiskt byggnadsverk börjat ta form.
Monism eller pluralism
Vi ska föreställa oss en lantlig idyll: fadern plöjer och sonen sår. Var och en gör sitt arbete för att jordbruket ska kunna ge utkomst åt alla. De arbetar mot ett gemensamt mål. Låt oss kalla ett sådant kollektiv monistiskt.
Ett dylikt monistiskt mönster framhävs ofta som idealet för samhället i stort. Också där borde det vara så att varje individ fyller sin plats i helheten. Därmed kommer nationalprodukten att växa och individernas ensamhet och isolering att försvinna. Alla får känslan av att ta del i en stor gemenskap.
Denna monistiska samhällsidé är farlig för att den leder till att allt struktureras i relation till det starkaste kraftfältet, som i det moderna samhället är det ekonomiska livet. Detta betyder att de ekonomiskt starkaste ser till att alla enheter pekar åt det håll som är nyttigt för dem. Alla institutioner, alla företag organiseras för att tjäna nationalprodukten. Också kulturen värderas utifrån denna synpunkt: tjänar den landets ekonomiska liv är den bra, gör den det inte är den dålig. Normer och värderingar som avviker från den gemensamma målsättningen måste bevisa sitt existensberättigande, och förutsättningen är att de inte har något. Samhället blir ett stort företag där varje person har sin plats vid bandet.
Det är en illusion att tro att denna monism är nyttig för alla. Den tjänar dem som har nytta av att samhället strömlinjeformas. Låt oss ta ett exempel. Studierna vid ett universitet bör vara fria. Det är värdefullt att varje student får arbeta med det han är intresserad av och utveckla sina speciella gåvor. En vill kanske läsa filosofi och sociologi, en annan fysik och litteratur. Vi ser ett värde i skapande arbete och vill att universitetet ska utgöra en plats där man en gång i livet fritt kan följa sina intressen. Enligt denna uppfattning är alltså universitetet inte organiserat som ett medel till nationalproduktens ökande. Universitetet står för sina värden: fri utbildning och fri forskning. Det ekonomiska livet står för andra, och brytningen mellan värdena är i och för sig något positivt. Man har organiserat samhället utifrån en montesquieusk idé om att det fungerar bäst om det finns olika maktcentra som kan balansera varandra. På detta sätt förhindrar man att somliga blir för starka och dominerande. Var institution har som mål att främja sina intressen, universitetet kämpar för sina, det ekonomiska livet för sina, och de konflikter som uppstår försöker man ta till utgångspunkt för konstruktiva lösningar och modifikationer.
Det moderna samhället motarbetar denna form för pluralism. Universitetet görs till producent av personer försedda med en examen som passar in i något hål i samhällssystemet. Näringslivet redogör för vilka utbildningsformer man är intresserad av, och universitetets uppgift blir att målinrikta sin verksamhet så att den kan tjäna samhällets ekonomiska liv. Övergången från pluralism till monism främjar näringslivet mer än kulturen, affärsmännen mer än studenterna.
Förespråkare för monismen gör sig gällande också på moralens och livsåskådningens område. Med jämna mellanrum höjs röster som i tidens norm- och värderingsflora ser en fara för samhället (på samma sätt som många som tror sig vara demokrater ser existensen av olika politiska partier som en fara för demokratin). Man kräver vad man kallar “fasta normer”, liksom de nazistiska förelöparna Lagarde, Langbehn och Moeller van den Bruck gjorde. Också de såg en fara i pluralismen, inte för demokratin, utan för statens styrka. De hade svårt att tolerera en värld som var osäker och utan fasta hållpunkter.
Det antidemokratiska i monismen när den gör sig gällande på normernas och värderingarnas område är att hänsyn till att man ska tycka det som anses “rätt” sätts före hänsynen till självständigt sökande. En väsentlig demokratisk maxim är nämligen att det är viktigare att tänka fritt än att tänka rätt.
/////// Slut på citatet från Ofstad: Vårt Förakt För Svaghet
/////// Citat från Ofstad: Vårt Förakt För Svaghet (2012, sid 266):
Konklusion
1. De nazistiska tendenser som gör sig gällande – och som troligen kommer att göra sig gällande under den närmaste framtiden, såväl nationellt som internationellt – kommer knappast ta sig uttryck i ord och symboler. De kommer att yppas i människors, organisationers och staters handlingar (handlingsideologi) och ligga latent i samhällets institutioner och maktrelationer (institutionsideologi).
2. Kampen mellan stark och svag – mellan den som segrar och den som förlorar – är ett av de mest centrala temata i den nazistiska världsåskådningen. Sådan kamp försiggår och bör försiggå. På denna punkt – som på så många andra – är nazismen ett uttryck för tendenser som är inbyggda i vårt eget nationella och internationella samhälle. Vårt samhälle är konstruerat så att det utmanar till kamp och urval. Insikten om detta måste bli ett incitament till att ändra samhället så att den svage får bättre skydd än idag.
3. Jag har påpekat en rad antidemokratiska tendenser i samhället. Många av dem balanseras av demokratiska traditioner som otvivelaktigt har djupa rötter (jag har inte betraktat det som min uppgift att dra fram exempel på hur bra vi är), men de är besläktade med vissa av de antidemokratiska tendenser som gjorde nazismen möjlig i Tyskland. De är klart negativa men representerar knappast någon nazistisk fara i dagens samhälle om vi inte drabbas av en kris av liknande art som under 1930-talet hemsökte Tyskland. I så fall är det inte uteslutet att också vi kan få uppleva att medelklassen förenar sig med militärmakten och högerextremistiska politiker för att bevara sina privilegier – eller, som det kommer att heta: “för att bevara lag och ordning”.
Utmaningen och irritationen i dagens samhälle kommer från vänster. Men hotet kommer från höger.
4. Ett av de farligaste stegen på vägen mot nazism är att vi har accepterat att det – om vi skulle komma i krig – inte finns någon gräns för de ogärningar vi har rätt att begå för att försvara vad som kallas “vår frihet och civilisation”.
5. Den internationella situationen är långt farligare än den nationella. I land efter land ökar klyftan mellan rik och fattig, mellan värdeelit och värdeproletariat. De etablerade kan frestas att försöka bevara sina privilegier med makt.
Klyftan mellan staterna ökar också. De fattiga blir fattigare och de rika blir rikare. Vi är på väg mot en värld som i ökande grad tycks regeras av en elitgrupp av supermakter. De kommer att kunna diktera de svagare staternas roll och funktion.
6. I vissa länder kan det tänkas att utvecklingen går mot vad jag kallade emotionell nazism. Vissa gruppers känsla av frustration och betydelselöshet får dem att flockas kring en ledare som lyckas inbilla dem att de egentligen är delar av en stor och värdefull Volksgemeinschaft, som under hans ledning – och genom folkets offer – går mot en strålande framtid. De nazistiska tendenserna på det internationella planet pekar däremot mot en kvasirationell nazism av ett slags Brave new world-typ. Världseliten ger sina order till tekniska experter, som ser till att datamaskinerna programmeras korrekt. Den stora massan delas upp i nyttiga hantlangare och samhällsonyttiga avvikare som tid efter annan läggs in på servicestationer för utbyte av felfungerande organ.
7. Sätter man likhetstecken mellan nazism och mordet på sex miljoner judar blir konsekvensen att man känner sig fri från nazism för att man känner avsky för gaskamrarna. Men nazismens brutalitet var en produkt inte bara av en bestämd situation i landets historia, utan också av en bestämd världsåskådning, en mentalitet, en viss uppsättning normer, attityder och verklighetsuppfattningar. Vi befinner oss inte idag i nazisternas situation, men vi praktiserar många av deras normer och värderingar.
En pessimistisk bild? Ja, men det farligaste är inte att vi är destruktiva, utan att vi stillatigande accepterar att vi är det.
/////// Slut på citatet från Ofstad: Vårt Förakt För Svaghet
///////
Permission to steal – revealing the roots of corporate scandal, by Lisa H. Newton, Blackwell Publishing, 2006.
/////// Quoting pp. 20-22: An Ancient Fable Says It All: Consider the tales of two rings. The first is from the Northern myth cycle, which shows up as the One Ring of Power in J.R. Tolkien’s Lord of the Rings, Isildur’s Bane, derived from the Germanic Ring of the Nibelungen, that made its wearer invisible, and through demonic power, gave the bearer enormous power that, tragically, he could never use for good. […]
Is this the ring that we should fear? Can demonic power alone account for all evil? Quite possibly, but our tradition has a more likely story, and a more available Ring, in the Southern myth cycle, centering on the Greek and Roman gods. Its story is that of Gyges, from Plato’s Republic. Let Plato tell the story:
The story tells how Gyges was a shepard in the King’s service. One day there was a great storm, and the ground where his flock was feeding was rent by an earthquake. Astonished at the sight, he went down into the chasm and saw, among other wonders of which the story tells, a brazen horse, hollow, with windows in its sides. Peering in, he saw a dead body, which seemed to be of more than human size. It was naked sasve for a gold ring, which he took from the finger and made his way out. When the shepherds met, as they did every month, to send an account to the King of the state of his flocks, Gyges came wearing the ring. As he was sitting with the others, he happened to turn the bezel of the ring inside his hand. At once he became invisible, and his companions, to his surprise, began to speak of him as if he had left them. Then, as he was fingering the ring, he turned the bezel outwards and became visible again. With that, he set about testing the ring to see if it really had this power, and always with the same result: according as he turned the bezel inside or out he vanished and reappeared. After this discovery he contrived to be one of the messengers sent to the court. There he seduced the Queen, and with her help murdered the King and seized the throne.
/////// Quoting pp. 91-92: Turning the Elephant: Our sixth task is to end the crime, especially the inexcusable crime of those in the most priviledged positions in the nation. To the best of our ability, we must re-create a society where we are not ashamed to affirm and reinforce moral ideals, and to hold even the paragons of business accountable to them. With villages in place, at least in our own lives, with a functioning republic, we should have rather less trouble than we seem to have had recently in discovering the political will to stop the white-collar criminals in their tracks, and set them on the road to honest dealing. There is a law, and no one, no matter how rich, is above it.
At this point, for the first time, citizens may be in a position to address the problems of greed directly. The elephant in the living room that we have tiptoed around in all of our efforts to describe the scandals, is not illegality of the accounting, or the loans, or the offshore SPEs. The elephant is the simple greed that led these highly placed officials to commit certain illegal acts, but much more prominently, to accept millions, tens of millions of dollars each year, while lobbying to be released from obligations to provide pensions for their workers and provide outplacement for the workers who had been laid off in order to raise the price of the stock in order to secure bonuses, over and above the high salaries, for the same overpaid executives. […]
There are rules in other countries that we could adopt here: the salaries of top executives can easily be pegged to the average yearly income of the lowest-paid worker, or a multiple of the average hourly worker’s wage. But the “compensation committees” of the Boards of Directors of our major corporations tend to be composed of Directors who themselves are salaried (and bonused and stock optioned) in other similar companies, and have good reason to expect generous treatment in exchange for generous treatment – and in exchange for a responsible stinginess, who knows what kind of retaliation might be feared. We have empowered the cronies, and they are doing just that.
/////// End of Qoute from Permission to Steal by Lisa H. Newton